Men jag förväntar mig och hoppas att jag aldrig ska behöva komma på skam, utan att jag frimodigt, nu som alltid, ska ära Kristus med min kropp, vare sig jag får leva eller måste dö.
Det är nämligen min trängtan och mitt hopp att jag i intet skall komma på skam, utan att Kristus, nu såsom alltid, skall av mig med all frimodighet bliva förhärligad i min kropp, det må ske genom liv eller genom död.
Det är också min längtan och mitt hopp att jag inte på något sätt skall stå där med skam, utan att Kristus nu som alltid skall av mig frimodigt förhärligas i min kropp, vare sig jag lever eller dör.
Det är min längtan och mitt hopp att jag inte på något sätt ska stå där med skam, utan att Kristus nu som alltid ska bli frimodigt förhärligad i min kropp, vare sig jag lever eller dör.
Min innersta önskan och mitt hopp är att jag aldrig ska göra något som får mig att skämmas, utan att jag under hela den svåra tiden här alltid ska vara beredd att tala frimodigt om Kristus på samma sätt som jag har gjort förut. Jag hoppas också att jag alltid ska ära Kristus, vare sig jag får leva eller blir avrättad.